De rätta orden
Jag brukar säga att om det är något jag är bra på så är det att skriva. Att uttrycka mig i ord. Det brukar vara det första jag kan tänka på när jag ska försöka vara sådär positiv och tänka på saker jag är bra på.
Men det känns ganska ofta som en livslögn. För jag kan aldrig, någonsin, hitta de rätta orden när det verkligen behövs. När någon jag tycker om mår dåligt och behöver tröst, stöd eller bara ett litet uppmuntrande ord. Då är mitt huvud helt tomt. Det känns som om en ridå faller ner över den del av mitt medvetande som annars är så aktivt, och jag hittar inte ett enda passande ord.
Men vill inte låta oförstående, men man förstår ju faktiskt inte. Man vill inte låta som om man tror att man förstår heller, men "Jag kan inte tänka mig hur det måste kännas" är en kliché. Man vill trösta, men inte få det att låta som om allting är hopplöst. Man vill inge hopp, men inte så att man förminskar problemet. Man vill komma med det där perfekta att säga, för att trösta och hjälpa. Men de rätta orden finns aldrig där. I alla fall inte för mig.
Jag är tom på ord nu igen.
/Josse
Men det känns ganska ofta som en livslögn. För jag kan aldrig, någonsin, hitta de rätta orden när det verkligen behövs. När någon jag tycker om mår dåligt och behöver tröst, stöd eller bara ett litet uppmuntrande ord. Då är mitt huvud helt tomt. Det känns som om en ridå faller ner över den del av mitt medvetande som annars är så aktivt, och jag hittar inte ett enda passande ord.
Men vill inte låta oförstående, men man förstår ju faktiskt inte. Man vill inte låta som om man tror att man förstår heller, men "Jag kan inte tänka mig hur det måste kännas" är en kliché. Man vill trösta, men inte få det att låta som om allting är hopplöst. Man vill inge hopp, men inte så att man förminskar problemet. Man vill komma med det där perfekta att säga, för att trösta och hjälpa. Men de rätta orden finns aldrig där. I alla fall inte för mig.
Jag är tom på ord nu igen.
/Josse
Kommentarer
Trackback
